 |
| och vad mycket tokigt som vi faktiskt säger… |
Hon var rasande och högröd i ansiktet när hon försökte hålla jämnt tempo med mig som snabb som en vessla navigerade genom folksamlingen på min väg upp för Champs Élysées. Hon vrålade till mig, ingen förstod ju vad vi sa ändå så vi var vana att prata rakt ut…
-Men fattar du inte?! Du har ju anorexi!!!
Precis så rakt och tufft kastades orden mot mig och det var faktiskt först då som jag förstod att det som hade börjat flera månader tidigare faktiskt var just det, Anorexi. Kanske inte precis där och då ståendes på den grå asfalten med höstvinden runt omkring mig men lite senare när vi satt i vår lilla lya och drack te, då förstod jag. Inte för att det blev lättare att hantera sjukdomen men den där rivande känslan i kroppen hade i alla fall fått ett namn. Frågan var bara om jag skulle göra den till min vän eller om jag skulle ge mitt allt för att förgöra och bekämpa den..?
Det tog mig nästan 10 år av enormt hårt arbete att trycka till den ordentligt. Tillsammans med en underbar dietist med inriktning på ätstörningar så tog jag mig igenom helvetet och kom ut på andra sidan. Folk som säger att man inte kan blir frisk har i mina ögon fel. Jag mår bättre nu än vad jag gjorde innan och är betydligt mer medveten om vilka konsekvenser vissa handlingar kan få. Jag har fyllt hålet som den där rivande känslan besatt med kunskap och kärlek och den har inte längre någon plats i mitt liv.
Jag gör medvetna val när det kommer till hur jag uppfostrar mina barn relaterat till dessa erfarenheter. Vi involverar dem i matlagningen, berättar om råvarorna och vi har aldrig en lightprodukt här hemma. Inte heller hetsar jag över om jag inte kommer i ett par jeans eller liknande i deras närvaro. Jag skulle t.ex aldrig få för mig att titta på viktprogram på tv tillsammans med barnen. Hur märkligt är inte det? Vi sitter i soffan och gottar oss till kraftigt överviktiga människors kamp för att gå ner i vikt. Av hälsoskäl finns det mängder av anledningar till att dessa deltagare borde gå ner i vikt men att vi skall följa det på tv samtidigt som någon galen expert berättar för oss att vi kommer döden dö om vi inte slutar äta onyttigt NU känns så sjukt märkligt.
Malin Wollin skriver fantastiskt bra och klartänkt kring detta här och hon har helt rätt i fett- och sockerhetsen;
Det finns ett ord för det ni håller på med; Anorexi
Vad som orsakar anorexi är nog en kombination av flera faktorer och den diskussionen tänker jag inte ge mig in i på detaljnivå här men att vi påverkas av vår omgivning, hemmiljön som den mediala miljön vi befinner oss i, är jag starkt övertygad om.
Vi borde t.ex sluta att dagligen kommentera andras utseende oavsett om de gått upp i vikt, blivit spinkiga eller fått en spänstig stjärt av 100 000 utfall… Det är inte intressant och det är ytterst märkligt att vi faktiskt tycker att vi har rätten att slänga ur oss dessa ord om andras kroppar…
Den enda gång jag gråtit över min sjukdom sedan jag blev frisk var när en ytligt bekant skämtade under min andra graviditet och sa;
“Men du Hanna, vore det inte sjukt kul om du inte gick ner efter graviditeten..?”
Jag grät inte över det faktum att detta kunde bli en sanning utan att hon där och då utan en aning om vad jag hade med mig i bagaget kunde slänga ur sig en sådan kommentar. Att hon inte tänkte längre… Bara för att jag normalt är en smal person så tyckte hon att det var lite kul att skämta om min kropp.
Det är inte kul att skämta om varandras kroppar, vi besitter inte rätten att göra det. Om vi slutade att fokusera så mycket på andras utseende och istället riktade all den energi som vi lägger på detta åt att ha kul på riktigt istället och inte på andras bekostnad så skulle livet bli så fantastiskt mycket roligare…
All kärlek